Vindöga
Sannolikheten för att jag skulle ha gått under jorden är förhållandevis stor. Det stämmer inte. Snarare tvärtom. Några dagar in i sjukdomsbeskedet så blev jag tvungen att på riktigt få utrymme nog att ta in och acceptera sjukdomen som den är. Just det har vi ju inte någon aning om. Både jag och Magnus har fått jobba hårt med att kommunicera och inte ta ut våra frustrationer på varandra. Kanske är scenariot det värsta man kan gå igenom som par.
Efter lite mer än en vecka så har jag helt bytt inställning. Den ändrar sig säkert lite allt eftersom. Jag har insett att det finns så mycket större saker att fokusera på. Jag drömmer mardrömmar, tar otaliga tabletter och vistas överdrivet mycket på sjukhus. Jag har en sjukdom som i viss utsträckning kan vara dödlig och den drabbar knappt en person på fyra miljoner. Å andra sidan så har jag rätt att också få glädjas och må bra, när tillfälle ges. Jag har rätt att läsa böcker, sitta i solen och att både älska och bli älskad.
Jag säger som jag skrev på Instagram (där jag heter Ignellhanna för er som önskar mer frekvent uppdatering):
"(...) Jag vet att det inte finns någonting som förändrar mitt tillstånd. Det är ju som det är. Däremot kan man faktiskt välja hur man väljer att se på, och hantera, sina kriser. I veckan har jag gråtit mer än jag har gjort på länge. MEN jag har också skrattat. Från hjärtat. (...) Jag bytte miljö. Överröstade det där inombords som säger att jag inte kan. Gav mig fan på någonting. Jag har älskat och blivit älskad. Jag har läst sju böcker på mindre än en vecka. Jag har varit tacksam för de små sakerna. De som bär mig framåt trots tristessen. Vådväder, god mat och en dusch i skållhett vatten. Min sambo, min stora kärlek och saknade vänner. Jag spottar klichéer för att de är sanna. Det är inte över förrän det är över, älska dig själv osv. Jag har svårt för era jämförelser, men är det någonting som ni ska fundera på så är det att det går att vara lycklig. Trots allt det här. Att jag har samma rättigheter till ett värdigt liv. Njut lite, ni också. Livet är fan för kort för att klaga över småsaker (även om man givetvis får vara ledsen när man behöver det också.).