Utkast från ett toabås
Jag längtar inte efter dig längre. Det finns så mycket annat att bruka min energi på. Så många andra faktorer i mitt liv som kräver uppmärksamhet, och som kanske framför allt förvaltar och värdesätter den tid jag ger på ett bättre sätt än du någonsin varit beredd att göra.
Men jag saknar alla faktorer som utgör dig. Jag saknar det där lilla extra som får mig att dansa hem från jobbet och i samma skede glömma allt det andra som utgör mitt liv vad beträffar negativa aspekter. Jag saknar samhörigheten. Att kunna prata med någon. Att ringa, krama om och ständigt ha en hand på min axel. Jag saknar allt det som utgör dig, men inte dig som person. En gång skrev jag att närheten var allt du gav mig, och precis så känns det också nu. Allt annat är av föga intresse, för man behandlar inte någon man säger sig tycka om på det sättet som du klämt mig emellan allt det andra som varit viktigare.
Varför skulle jag sakna en person som inte saknar mig? Den tiden finns inte. Du kan lura vem du vill, men fan inte mig. Jag vet bättre än så. Jag kan bra mycket bättre än dig.