Stormen finns i mig
Tumblr
Jag vet inte vad det är. Vad det är som får mig att sätta mig i min bil och köra 20 mil trots trötta ögon och skakiga ben. Nej, jag vet fan inte vad det är. Vad som gör att mina händer prompt måste vila omkring ditt hårfäste och att dina ögonfransar kittlar mig på kinden när du blundar. Varför vi retar ihjäl oss på varandra för att kort därefter fläta samman våra ben.
Och jag skiter i om du läser min jävla blogg. För jag vet inte vad jag borde känna, eller vad jag ens tycker längst inuti. Jag vet bara att jag offrar mycket för att skratta med dig. Vara med dig. Krama dig och sakna dig. För mig kommer du nog alltid att, på något vis, vara en viktig person. Inte för att vi tillsammans utgör något särskilt, utan snarare för all enkelhet i ditt tankesätt. För att allt är så lätt om man bara tittar tillräckligt nära.