Ge mig "the real shit"
Jag kanske inte vill ha dig egentligen. I det stora hela, menar jag. Någonting från svunna tider har etsat sig fast på näthinnan, och då måste jag prompt hålla fast vid det. Blåsa liv i och aldrig riktigt släppa. Sådan är väl min natur. Det har den nog alltid varit.
Egentligen kräver jag ingen himlastormande förälskelse. Åtminstone inte för tillfället. Kanske till grund för min ringa ålder, eller för att jag i all min enkelhet inte är färdig med att vara ung och dum. Jag vet bara att det var längesedan något kändes så bra. Att äntligen bli tillfrågad ifall jag vill göra något av värde. Inga kryptiska metaforer om långa promenader eller filmer ingen vill se. Att någon faktiskt tagit sig modet att vilja umgås på helt andra plan än de jag annars råkat ut för. Jag behöver nog inte mer än det. Lite jävla uppskattning där min personlighet och mina värderingar är det centrala. (Och då gör det inte heller någonting ifall ingenting sker härnäst. Det känns bra nog att ens bli tagen på allvar.)