Skriver av mig
Vad gör du här? Du skulle ju till Paris. Möta pulsen i Tokyo och volontera i Afrika. Det var ju inte såhär det skulle bli. Var det så?
Oslo må vara ett vakuum, men jag skulle ljuga om jag förnekade min trivsel. Jag mår bra, visst gör jag det? Ibland blir jag bara trött på mig själv. Något så innerligt. Utmattad nog att förhålla mig till rutiner jag inte klarar av. Mestadels för att jag avskyr dem, men också för att orken inte sträcker sig lika långt som innan.
Jag är inte tråkig. Bara högst sluten i en fas jag vill ta mig genom på eget bevåg. Varken själv eller ensam, utan bara med lite mer tid att tänka klart. Tid nog att sova naken för att jag vill. Läsa en bok för att jag känner för det. Skriva när det faller mig in och inte enbart för att inget annat stressar.
***
"Glöm inte bort dig själv bara". Jag behöver min egentid. Gå hem en timme tidigare för att jag är trött. Ta en extra öl en annan dag. Lova mig att bekräfta mig när jag blir tråkig. För jag är inte alltid det. Jag hör av mig. Bokar upp mig fast jag inte har lust. Visst håller det ett tag, men så sällan i längden. I alla fall inte för mig. Jag har aldrig varit som sådan.
Kanske är det därför som jag ägnat varje ledig tanke till att längta tillbaka. Efter lugn och ro hos mamma och pappa. Terapin att gå ut med hunden och fingra på stängarna till en dammig gitarr. Sjunka ned i skinnsoffan och prata om allt det där jag tampas med. Saknaden till språken och längtan ut i världen. För jag vet att ni förstår mig när jag smiter in på mitt rum och stänger dörren. Känner av när saker ska sägas och vad jag menar med min tystnad.
Stundtals vill jag inte höra av mig. Inte till någon. Jag har ambitioner om att leva mitt liv helt på egen hand. Utan förmaningar eller planer. Det vore inte realistiskt. Jag vet bara inte hur man gör längre. Väntar på att något ska hända utan att bli fullkomligt vansinnig. Något som ger mig krafter nog att urskilja vart jag vill komma. Både med den här texten och livet i sig.