Utanlikhet

Vad hände med din pondus? Din hjälte inom dig? Hon som skrattat åt de andra. Ödmjukt skakat sitt huvud och gått den väg som passat sig. Tagit valen för sitt bästa, gjort sitt namn genom det.

Av alla rädslor väger den tyngst. Likgiltigheten i ryckande axlar. Att stirra sig blind på föremål och inte längre se möjligheten att beskriva dem. Adjektiven som ersattes av substantiv. Misstaget att inte tro sig förtjäna bättre.

Du var inte sådan. När det begav sig var du motsatt. Satte dig på tvären för att du skulle, och provocerade genom det. Du var så väldigt säker. På att allt du tog dig för var ditt att bemästra. Gav inte vika för de känslor som vittnade om annat. Skakade de undan när de gjorde revolt. Lät aldrig intryck bli avtryck.

Det är inte din ödmjukhet som tagit smällen. Enbart tron på att du inte kan. Hur du frångått en kreativ tystnad och istället gjort dig passiv. Blivit den där individen du föraktat. Den du evigt svor att du aldrig skulle bli. Hon som inte räckte upp sin hand i rädsla för att svara fel. Som krafsar sig stum i sättningar utan mening.

Vad hände med din styrka? Din bragdman inom dig?