Nederbörd
Utanför nationalmuseet är gatstenen lite skev. De lösa plattorna skvätter brunspräckligt vatten om man trampar snett. Jag går med blöta fötter. Smittsamt lycklig under ett prickigt paraply. Lite vatten i skon har väl knappast någon dött av, tänker jag.
Det är mycket som kan gå fel, men med ett mönstrat paraply kan det knappast kännas svårare. Jag tänker att det är lite som med livet. Balans är ingenting för mig, och när marken under vittrar sönder så är det bara att trampa vidare. Aldrig vända om, trots blöta sulor och ivrig nederbörd. Det vill säga livets motgångar i sig.
Jag är faktiskt inte förlorad. Jag har bara bytt ordning på vad som är viktigt.