Utanlikhet

Ibland vill jag tro att jag är en bra kompis. Näst intill den bästa, faktiskt. Hon som alltid engagerar sig i sina vänners samtal, och hon som gör det bästa för att alltid vara andra till lags. Ibland så vill jag tro att jag alltid sköter mig. Att det blir bra bara om jag skrattar högt och gestikulerar ivrigt för att svara på andras frågor. Ibland är jag allt man kan begära, men ofta är jag det inte.

 

Kanske har jag dålig självbild. Det handlar nog snarare om mitt sätt att försvara mig själv, än vad det innefattar något annat. Att jag alltid är beredd att kontra med något ifall mina vänner skulle ifrågasätta. Förmågan att ömka och tycka synd om mig själv är nog lite större än vad jag ofta vill erkänna. Ett större ego än vad jag vill tro. Det handlar om att få alla att lyssna på mig, medan jag på något sätt hellre effektiviserar min egen tid än faktiskt lyssnar aktivt. Och det är väl egentligen ingen nyhet, för jag vet att jag är dålig på att finnas där och att jag sällan har rätt saker att säga när någon är ledsen.

 

Men ibland. Bara ibland. Då vet jag precis. Jag visar gärna att jag tycker om människor, snarare än att jag säger det rakt ut. Och jag räknar med att alla ska förstå mina gester. Att det handlar om kärlek när jag inte märker pengar eller gör småsaker för att vardagen ska bli något trivsamt. Kanske måste jag bara stanna upp emellanåt. Faktiskt engagera mig, och inte hela tiden tycka synd om mig själv, när det i själva verket finns någon annan att lägga min energi på. Jag är långt ifrån där, men att på något sätt inse sina brister är väl ändå ett steg i sig. Om än ett litet, så är det väl en bit på väg.