Utanlikhet

Den finns överallt om sensommaren. Kärleken. Den som plockar isär och bygger ihop människor. Som binder samman och trasar sönder. Den är ny, såväl som gammal. Den är himlastormande, såväl som tafatt. Den är frusna händer i varandras och heta kroppar tätt intill i soffan. Kärleken tycks finnas överallt såhär års.

 

Förutom här, förstås. Enbart gamla historier som möter nya, och planer som successivt går i stöpet. Jag är naiv. Jag saknar det omöjliga och drömmer om läppar ämnade för någon annan. Någon bättre. Någon som inte är jag eller ens i närheten av lika förvirrad.

 

Jag kan inte tävla för dig. Jag kan inte efterfråga din tid när det finns så mycket annat. Men i år är kärleken överallt. Den finns i varje andetag, förutom just i mina. Här är jag upptagen med att göra ingenting. Med att vänta på det som aldrig når riktigt ända fram. Det jag inte heller längtar efter. Är det inte äkta, så kan det lika gärna kvitta. För ska det vara, så ska det fan vara bra på riktigt.