Amnesi
Jag tänker inte på dig, men det vore fel att säga att jag inte hamnar där ibland. Ser tillbaka på våra röster i en immig bil på motorvägen. Sånger, skratt och menande ögonkast. Blickar som bara vi förstod betydelsen av. Jag romantiserar gärna, det vet jag. Lägger undan det svåra i förhoppning om att det inte var så. Det faktum att du behandlade mig illa när du inte vågade annat. För att det skulle fungera som ett bevis på dina känslor inför mig. Hur jag indoktrinerats till att förstå hur dina misstag gjordes i all välmening.
Det är inte det som jag väljer att minnas. Inte det som mina texter en gång handlade om. Jag ville fånga det vackra i misären, så jag sökte mig till den. Utan att veta vad det var som vi eftersträvade. Jag delade mig i lika stora delar för att räcka till, med vetskapen om att det inte skulle vara nog. Du måste ha burit ditt dåliga samvete i samma grepp som du borde hållit mig. Din ånger är du värd, men inte mina sorger. Det måste varit jag som gav dig för stor plats. Ansvar för något som du inte bett om att förtjäna.