Själv / upptagen
Jag har glömt bort mig. Hur det är att vara jag. Stundtals känt mig fullkomligt vettskrämd att hotas till andras frånvaro. Tystnaden, tankarna och rädslan. Bara Hanna, vem är hon? Har jag någonsin förstått henne över huvud taget?
Efter helgen som var tror jag mig ha hittat tillbaka. Tvingats till mitt eget umgänge genom ofrivillig ensamhet. Jag har fått vara stolt över att jag inte ger upp, och allt genom en god del djävlar anamma.
Att få vara själv, ensam och ifred. Arg, glad och ledsen. Jag har tröstat mina plågor med goda resultat. Klappat livet medhårs för att slippa bli biten. Det känns befriande att kunna vara sin egen hjälte mellan varven. Så befriande att det numera är sällskap som istället gör mig stressad. Det finns visst inga belägg för att kämpa emot det som jagar. Kanske allra minst när det kommer till dig själv.