Flamingo
Jag tänker på oss. Vi är så lika. Som systrar. Själsfränder. Mina tankar blir till dina ord. Dina ord blir till mina viljor. Plötsligt kommer vi in på samtal om hur livet drabbat oss om tjugo år. Kanske blir det inte som vi har föreställt oss. Vi är ju så bra på att ta till oss annat. Som om allting vore på lite för stort allvar. Det enda som vi lägger åt sidan är våra egna tankar. Där förtjänar vi faktiskt mer. Vi förtjänar att andra ser vad vi offrar. Hur hårt ett nederlag går in på oss, och hur omfattande lyckan väl sprider sig när vi är glada.
Det är inte lätt att vara högsensitiv. Minsta lilla svårighet och det drabbar oss långt in i framtiden. Tänk så tur att vi har varandra genom det. Att vi vet vikten av hur vi bäst återfår kontrollen. Vi är ju så beroende av den. Av att hålla vetskapen hårt i handen. Det viktigaste är att jag får hålla din. I motgång såväl som genom lättare dagar. Sådant tror jag att vi kan bestämma redan nu. Ska vi säga så? För att sluta oroa oss. Vi kan inte gärna veta, och kanske är det vad som är svårast att acceptera.