utanlikhet

inte som alla andra.

Ut, ut härifrån

Last goodbye

 

Jag behövde aldrig någon ursäkt; jag behövde en förklaring. Ett gensvar som berättade vad du ville åstadkomma med ditt liv och en etikett på det som var vi. Jag behövde inga långa meningar som trasslar in oss i något vi inte kan komma ut ifrån. Jag behöver ingen kärlek och inget krig; jag behövde bara något som rörde om.

 

(And it sure did)

Brev till mig själv

 

Ett, två, tre. Kom igen, Hanna. Lite till orkar du. Ett sista prov och ett helhjärtat försök till djupa andetag. Det är så jävla mycket nu, men varför ge upp när du klarat dig genom det värsta? Du är inte längre elva år och hjälplös... Du står vid dörren för ett eget liv, med egna beslut och värderingar i en helt annan utsträckning jämfört med tidigare.

 

Andas, tänk igenom och överlev. Att trycka ned dig själv gör dig ingen nytta, även om det är lättare att ta på sig skulden för att livet inte blir som man trott att det ska, snarare än att förbanna de som förtjänar det. I samma skede som du är vuxen, så har du också hela framtiden kvar. Ingenting är för stort för dig om du bara orkar lite till. Ett, två, tre.

Finns det någonting kvar?

I wanna see you naked

När livet kommer emellan

 

Aldrig tidigare i mitt liv har jag haft såhär mycket att göra. Det är som att det växer ut stressknölar lite överallt, och i huvudet blir alla måsten till en enda kletig sörja av deadlines. Jag skriver listor på vad jag har att göra, men jag slutför inte en enda innan jag påbörjar en ny.

 

På helgerna dricker vi ljummen Smålandsöl och om veckorna äter vi glass istället för att plugga. Vi umgås, dansar och skrattar hellre än har söndagsångest just för att ingen av oss vet vart vi ska hän om bara några veckor. Vi gör allt för att livet ska vara kaviarmackor, ihoptrasslade headset och karaoke-kvällar bara lite till.

För på galgen i mitt rum hänger studentklänningen och glittrar. Magen vrider sig av all denna längtan, men jag kan inte heller låta bli att tänka på vad som faktiskt skall komma att hända snart. Hur vi delar på oss för att blomma ut vårt eget, men hur vi också avger löften om att aldrig någonsin glida isär även om livet kommer emellan.

Att säga till sig själv på skarpen

 

Tumblr

 

Jag vill skriva om oss, men jag tänker inte ge dig det nöjet. Jag vill berätta så mycket om vad jag känner, men du är inte värd den energin. Istället spelar jag arg musik, skrattar lite extra högt åt det som inte är roligt och försöker intala mig att livet faktiskt inte går under för små, obetydliga händelser.

 

För det är ju trots allt lite så ändå, även om hela situationen mestadels gör mig förbannad. Även om allt just nu blir till objekt jag väljer att kasta i golvet och även om mina händer sliter mitt hår så kan jag ju i alla fall låtsas att jag är okej. Livet går från noll problem till hundra, och jag kan inte låta bli att undra varför det alltid blir så samtidigt?

 

(Gå in i duschen nu, din lata jävel. Att lipa omkring sådär gör knappast någon nytta.)

För att allt annat faller isär

[Ur Handbok för killar]

 

Bara för att man visar intresse betyder det inte att man vill gifta sig.

Den bästa lördagen på länge

 

Förra torsdagen under skollunchen beslutade vi oss för att genomföra en spontantripp till Göteborg. Vi fick låna mammas bil och drog ihop ett gäng för att gemensamt kunna se Thomas Stenströms spelning på konserthuset. Jag och tre fina vänner bunkrade upp med hög musik, vindruvor och godis innan vi gasade iväg. Väl framme så besökte vi ett otroligt vackert café och spenderade en hel del tid i bilen och på kullerstensgatorna.

 

Vi var bjudna på förmingel och fick därmed gratis bubbel och chips. Kort därefter dansade vi glatt vidare till konserthuset där vi stod först i kön. Thomas bjöd tillsammans med sitt band på världens mest genuina och mysiga spelning! Alla stod och gungade, dansade och var glada. Vi kan inte ha varit över hundra människor, vilket gjorde det hela än bättre.

 

Det är någonting med hans musik som gör att jag blir lugn. Jag mår så otroligt bra av hans leende, texter och låtar, vilket gör det helt underbart att han ska släppa ytterligare en skiva! Väl inne i bilen igen skreksjöng vi hela vägen hem. Jag tror bestämt att vi måste åka igen. Det här var tredje gången jag såg honom och han var i vanlig ordning helt fantastisk. Tänk att man ens kan bli så sprudlande lycklig av en konsert!

 

Har ni någon artist ni känner likadant för?

Jag kan vara allt det där du vill ha,

 

men när nattens skämt och skrockfullheter går mot morgonljus och dagg i vårgräset är vi inte längre någonting. Det som var passion och hetta blir till stela avsked och leenden vid middagstid. Hud mot hud blir till flera veckors frånvaro i rädsla för att vara för framfusig.

 

Och om jag bara kunde förklara hur trött jag är på att alltid mista det fina för att spela spel ingen av oss egentligen förstår. Om jag bara kunde berätta hur det känns att stappla hem från dig för en famn jag inte borde ligga i. Om jag bara kunde så skulle jag göra det, men att säga vad jag känner skrämmer bort dig, och att avskräcka dig är det sista jag vill göra. Jag ber bara om dina armar omkring min hals när jag fått nog av alla kroghänder. Jag ber bara om dig i mjukiskläder och påtår av te vid ditt köksbord. Varför har jag en förmåga att förstöra allt som någonsin kommer i min väg? Jag ber ju bara om lite närhet.

Ett utkast om våren

 

Det är torsdag och utanför tinar frostbeklädd jord. Jag sparkar hårt i yviga grästorvor, och förmår mig inte längre att bära vinterjackan trots kylan som fortfarande finns i luften. Inombords skriker hjärtat efter värme. Efter något som kan plåstra om och efter bomullsbyxor i mitt knä om söndagarna. Det är så tyst nu... Lite för tyst för att vara mars.

 

Jag känner inte honom, men det gör ingenting. Vi har bytt korta fraser med varandra via nätet, men jag har aldrig pratat med honom på riktigt. Jag vet att han finns för jag har sett honom gå på samma gator, men mer än så vet jag egentligen inte. Med ett fåtal meningar kommer man inte långt, men tillräckligt framåt för att återta konversationen när helgen tar sin början.

 

Kanske är det därför som jag skriver att vi borde träffas. Kanske är det trots allt därför jag tackar ja när han erbjuder en kväll med mig, och kanske är det precis just på grund av det som jag bara några dagar senare sitter i hans soffa. Inte till grund av några intentioner, för hoppet om ingenting är allt jag har nu. Inte på grund av mer än att det bara måste hända något när inget annat inträffar. Samma musiksmak och obetydliga läppar mot mina är inte mer än jag behöver just nu. Har man ingen kärlek så får man göra sin egen.

Wanderlust

Jävla fegis

Tumblr

 

Skoskavsbeklädda fötter som sparkar i gruset. Längtan efter något som skall komma att visa sig vara ett nederlag. Broar som bränns i den kyliga vårnatten och en känsla av olust inombords. Jag borde inte stå här eller ens gett efter från början. Jag borde aldrig ens gått fram till dig.

 

Du lagar inte mitt hjärta, och inte heller trasar du sönder. Dina val är upp till dig och vad du velat göra med mitt inre spelar inte längre någon roll. Jag har sett större saker i livet för att handlöst falla när du vänder ryggen till. Jag har bättre ambitioner än kladdiga händer några månader för sent. Livet stannar inte för någon, det har det aldrig gjort. Man får inte ens en liten paus, just för att det inte heller är värt det i ett senare skede. Därför känns det lättare att skrika ut vinet från ådrorna, och precis just därför behöver jag inte heller någon som saknar ryggrad.

[To the memories I run from]

Att bli hel igen

Tumblr

 

Någon frågade mig hur man lagar sitt hjärta. Jag har flera gånger skrivit texter om att gå vidare, men då jag snubblade över Sandra Beijers helt fantastiska version tidigare idag så kände jag att ingen beskrivning är bättre. På länken nedan kan ni alltså läsa precis det jag menar, skrivet med Sandras fina ord:

 

Hur kommer man egentligen över någon?

Det blir inget Spanien

 

Tumblr

 

Jag har tackat nej till mina drömmar. Åtminstone för stunden. Jag har skyfflat undan Spanien för att kunna tjäna pengar hemma, men jag var tvungen att ta ett beslut. Med klumpen i magen har jag inte kunnat tänka; inte kunnat agera eller ens försöka vara glad. Jag behövde bli kvitt all den ångest som funnits inombords, och att bara bestämma mig har gjort så mycket.

 

Jag vet att jag är starkare än att släppa det här. Alla som känner mig frågar vad fan jag håller på med, men själv vet jag inte mer än att de planer som funnits inte riktigt stämmer överens med mig. Jag går genom eld och vatten för att resa, men Magaluf är inte "jag" hur mycket man än vill tro det stundtals. Jag vet att jag utan tvekan kommer att resa hela mitt liv, men att göra det just nu är inte så det är tänkt.

 

För precis just nu greppar jag inte mer än att jag är lycklig för tillfället. Jag mår bra av att ha gjort ett aktivt val, även om det i samma skede också känns som att jag sviker mig själv. Jag har tackat ja till flera jobb här, och jag har berättat för arbetsgivarna i Spanien att jag inte kommer ner. I min kalender har jag skrivit att den här veckan är hög tid att boka biljett, men som det ser ut nu blir det en regnig sommar på hemmaplan.

 

(Jag vet inte vad jag håller på med, men jag vet att jag var tvungen att göra något. All denna apati har gjort mig galen och jag behövde bara en fast pelare att luta mitt liv emot. Vad som än händer så mår jag bra just nu, och längre fram än så orkar jag inte tänka för tillfället. Det får vara som det är och jag måste på något sätt leva med det. För det löser ju sig alltid, på något sätt.)

Något för hjärtat

 

Klicka på bilden för att komma vidare till listan

 

Som  många av er redan vet så har jag en spellista för hjärtekross och behovet av att gå vidare därifrån [HÄR FINNS DEN]. Min vän Ottilia gjorde en liknande bara för min skull och ja, då många av er fattat tycke för min lista så vill jag även dela Ottilias.

 

Den heter "We'll survive without them boys and girls" och om jag känner henne rätt så kommer hon att uppdatera den fortlöpande i takt med att hjärtat behöver helas ytterligare. [HÄR] kan ni också klicka för att komma åt den. Är hon inte fin? ♥ 

Aldrig riktigt slut

 

Jag kommer nog alltid förundras över hur du får mig att känna mig. Hur du med ord, blickar och ansiktsuttryck kan få mig att tyckas vara så mycket säkrare än vad jag egentligen är. Jag kommer alltid uppskatta hur du ger råd, lägger upp och engagerar dig i vad jag säger. Att du ser på mig som något stort; som någon med hela världen i sina händer.

 

På pappret är jag ingen särskild, men om natten är jag allt och lite till. Mot en betongvägg under lysrörsljuset är jag inte mer än någon annan, men i dina ögon är jag längtan tillbaka efter något vi inte kan stå för. Ingenting spelar någon roll så länge jag bara får prata med dig. Så länge du kan få mig att växa och så länge jag fortfarande inspirerar dig till att vara någon bättre. Så länge vi bara kan prata är jag mer än nöjd, och jag är fortfarande glad över att du (några månader för sent) kan berätta rakt ut hur hjärtat bultat.

Nu kan du kalla mig the sundance kid

 

Tumblr

 

[Den tappraste av krigare]

 

"Man ska vara sig själv i alla lägen, för hur skulle det kännas om det kom en dag som någon tyckte om en för den man är och man spelar en roll? Tids nog kommer det någon, Hanna. Jag lovar. (Och det finns redan massor, problemet med dem är bara att du inte hyser samma känslor för dem som de gör för dig.)"

 

Som jag tycker om dig. Du är en otroligt fin vän. En av de som förstår mig bättre, när jag tänker efter. Jag har betett mig som en idiot stundtals, och jag är inte stolt över hur jag varit mot dig. Du är inte alltid lätt att förstå sig på, men med tiden känns det som om jag greppar alltmer. Du är så bra och så fin på många sätt. Din ärlighet smittar av sig och det är också det jag uppskattar mest med dig. Det finns inga spel, inga fejkade leenden eller påhittade känslor. Du är rak, klok och precis så ödmjuk som en vän ska vara.

 

Din vilja inspirerar mig. Din styrka, ditt mod och ditt skratt styrker alla de brister jag besitter. Jag mår bra av att umgås med dig och jag är så glad att du alltid visar engagemang. Du slutar inte fråga förrän du får svar och du lär mig hela tiden så mycket om livet. Av alla vänner jag haft finns det ingen som är som du. Det finns ingen med samma värme och kärlek som jag vet att du bär på under ytan, och inte heller någon som kan känna av mitt humör på det sättet du kan.

 

Vi har snart känt varandra i tre år. Tre år av tvister, glädje och likgiltighet. Det var dig jag stapplade fram till första dagen i den nya klassen. Det är dig jag spenderade hela ettan tillsammans med och det är med dig jag kommer skina ikapp den fjortonde juni två år senare. Vi är nog mer lika än vi båda vill tro, men det gör mig bara gott att ha någon som ger mig stödet när jag som mest behöver det.

 

Fina, fina Ottilia. Tänk om alla hade en vän som du.

En sargad soldat med hedern i behåll

Jag måste ta mig i kragen nu. Inga minnen ska få förstöra mina favoritplatser eller den musik jag tyr mig till. Ditt hår mellan mina fingrar ska inte ta sönder solens värme eller vinden mot mitt ansikte.

Jag behöver andas annan luft, men inte än och inte nu. Jag måste lära mig att sätta en fot framför en annan, hur jobbigt det än må kännas stundtals. Den här staden andas dina kvarlevor, men inget ska hindra mina steg på din asfalt. Än så länge är jag kvar, och ska jag leva till fullo måste ditt ego dela med sig. Det må vara din plats och din skyddsborg när världen kallar, men vi är olika och det här är inte jag. Mitt inre ska få andas på riktigt, men innan dess måste jag bara hålla ut lite till. Jag måste låna dina vänner, platser och gator tills jag har förmågan att lämna dig kvar när jag tar mig ut i livet.

Nu får det fan vara slut på all självömkan.

Nosce te ipsum

 

Jag trivs av att vara min egen. Precis just nu behöver jag inte mer än mig själv och mina behov. Man kommer till ett stadie i sitt liv där man glömmer sina känslor, och där någonstans har jag varit för länge. Med knappt två månader kvar tills dess att den rent praktiska tryggheten faller så behöver jag bli ett med mig själv. Jag behöver känna efter vad det är JAG vill göra.

 

Just nu är jag lycklig av att bara vara jag. Av att hålla mig själv i handen oberoende av allt runtomkring. Småsaker blir av värde när jag är själv och det är också så jag trivs bäst. Mer än bara så behöver jag inte för tillfället, och det är så skönt att känna hur det för en gångs skull faktiskt glittrar lite inombords. Så befriande att äntligen få känna sig stark.

Snart är det över

 

Ännu två bilder från Rom

 

All energi läggs på måsten den här veckan. Projektarbetet (som ni kan se mer om HÄR) ska lämnas in vid veckoslutet, och så mycket annat viktigt finns att tillgå. Jobbsökande, framtidsplaner, vänner, familj, kärlek och livet i allmänhet förväntas hinnas med vid sidan av skolan, och jag har nog aldrig varit lika trött som jag är just nu.

 

Men man lär sig att släppa allt det där någon gång. Man lär sig att gå vidare när man får veta att så mycket viktigare saker än glosor och skriftliga inlämningar väntar runt hörnet. Snart börjar livet på riktigt, och även om jag i allra högsta grad känner mig som en vettskrämd harunge så är jag också otroligt motiverad till att se vad det har att erbjuda. Först ska vi bara överleva ytterligare några veckor av skolångest och utmattning. Men egentligen... Vad är väl två månader i jämförelse med tretton år?!

Hur är våren för er?

 

Såhär i april har jag en känsla av att det som infinner sig i bröstet kan vara både sorg och glädje. Ena stunden är man fylld av sprudlande eufori, för att i nästa förbanna livet och det regn som smattrar mot fönstret.

 

Hur som helst... Kan inte ni skriva något kort om hur NI känner just nu? Om något litet som gör er glada, ledsna eller som bara får er att känna NÅGOT? Allt annat på min blogg blir så självcentrerat, och jag vill ju kunna läsa om er också! Allt eftersom sätter jag ihop små inlägg med era berättelser, så kom igen nu. Bara en mening eller så? Ni får självklart vara anonyma.

Något som lyser upp

 

Jag tänkte väl att jag kunde yttra mig om något annat än känslor, så precis här ovan ser ni min studentklänning! Kan väl inte riktigt smälta att det är två månader kvar och att jag fortfarande inte bestämt hur jag ska göra med allting, men nu släpper vi det och tänker på något bättre!

 

Vad tycker ni om den? Är den inte disco?!

En bris från Sthlm för att glömma Gbg

 

Vad som än kommer att hända så vet jag att den där kvällen betyder mycket för att hjärtat ska orka lite till. Det betyder mycket för att jag ska orka glömma honom, oavsett om du nu i efterhand inte är mycket mer än bara ett namn på min display.

 

Några glas vin för mycket, värmeljus och en annan dialekt är ibland allt man behöver. Två andra händer, finare ord och ett kluckande skratt i samspel med mitt eget. Armar och blickar som inte är hans, men som på ett mycket bättre sätt fyller en funktion i mitt inre.

 

Och jag behöver inte dig nu såhär i efterhand. Kan du på enbart en kväll få mig att glömma det han tog, så är jag tacksam nog för det. Även om sötman av rödvinet hänger sig kvar i mungipan, så räckte kvällens plötsliga känslor för att begrava de gamla. Mer beröm än så behöver jag trots allt inte ge dig.

När blir det min tur?

 

Tittar ut över staden och ser rutiner. Människor som behandlar varje dag med precis samma mynt, och som glatt knatar vidare i samma spår de själva trampat upp.

 

Är era liv verkligen så enkla? Finns det ingen svärta och ingen sorg bakom era fantastiska Hollywood-liv som inkluderar de perfekta pojkvännerna, oförstörbara relationer till era familjer och långa tåg av underbara vänner som alltid finns till oavsett vad? 

 

Hur är det med den där tryggheten som ständigt rubbas? De där väggarna som raserar och den röda mattan som utan förvarning drar sig undan när ni går förbi? Är det bara jag som känner så? Finns det ingen annan än jag som inte orkar sminka över påsar under ögonen eller alla de känslor som hela tiden vill ge sin rättvisa för ett utbrott?

 

Det finns så mycket nyfikenhet bakom den här bloggen. Så många anhängare av Jantelagen som enbart bestämmer sig för att klicka in här så att de kan hålla koll på om jag fortfarande står på benen. Det finns de som läser, nickar instämmande och sedan klickar ner. Det är för ärligt, man ska ju inte prata om sådant.

 

Kanske har jag bara en dålig dag,

eller så kan jag inte förstå varför mitt liv aldrig får gå vägen längre än ett dygn.

Hate to be so emotional

 

Jag blir bekväm lite för tidigt i andras sällskap. Jag drar grova skämt och klänger, skrattar lite för högt och är mig själv innan de hinner reagera. Att vara som jag är från början borde inte vara negativt, men något säger mig att det är precis just därför som det alltid skiter sig.

 

Jag är lite för rättfram. Jag säger vad jag tycker och berättar om det jag inte håller med om. Jag drar mig inte för att ge komplimanger även om de är tafatta eller helt ogenomtänkta. I grund och botten är jag omtänksam, men istället för att det skulle vara något av värde så skrämmer jag bort och raserar det lilla vi försökt bygga upp. Att ha en blogg fylld av känslor till höger och vänster är inte heller till min fördel, men det är sådan jag är. Tids nog kommer väl någon att förstå att jag bara har lätt att visa känslor öppet, och att mitt syfte inte är att sabotera eller förstöra. Tids nog kommer någon att uppskatta en känslobomb.

I virvelstormen av rutiner och kaos

 

[Bild tagen av mig i Rom]

 

Och så gick det en vecka till. En vecka av miljöombyten, Italien och fysisk obalans. Spyor på flygplatsen, tömda vinglas och höga skratt. Det har gått ännu en vecka sedan jag skrev här senast, och även om det varit skönt att vila så har det också kliat i fingrarna. Jag har saknat att vara själv, men jag har älskat att slippa vara ensam.

 

När jag orkar ska jag berätta. Jag ska tömma hjärtat på relationer som förmultnat, och på de nya band som knutits. När jag har sovit, ändrat matvanor och borstat av byxbenen så ska ni få veta. Oavsett era känslor över att jag åter är tillbaka, så är mina alltid i likhet med hur de brukar vara. Upprymdhet och utmattning på en och samma gång, men det är väl lite av min melodi.