Flyga fritt



Varenda liten händelse. Att åka bil genom tunnlar och att ta en öl på Grand Café. Att dricka alkohol sex på morgonen och att tokdansa med kollegor man bara känt i några veckor. Kaffe på balkongen och vikten av att alltid ha sin favoritperson till hands. Att hänga tvätt, äta något riktigt gott och att dricka bubbel i flera timmar på en italiensk restaurang.

Det handlar om vardagsbestyr. Att helhjärtat känna lycka i minsta lilla faktor som gör Oslo-livet till vad det är. Att träffa människor som får mig att växa lite till för var dag som går. En puss i pannan och en stor godispåse. Att i sorgen och i skratten trivas långt ut i fingertopparna. Att längta hem så sällan att både familjen och hjärtat plötsligt finns i Norge. Och där hjärtat finns, där finns också lyckan.

Du

 
En dag ska jag skriva om dig. När tiden är inne, men inte än. Jag ska berätta om allt. Om skuggan av din lugg i morgonljuset, och om skrattrynkorna vid dina ögon. Om strukturen av ditt leende, och om en envis rynka i pannan när du är koncentrerad. 
 
Jag ska skriva om oss. Om dina händer längs min midja och din hud mot min. Om din dialekt, hur du knyter dina skor och hur du kunnat få mig så förlorad i en helt vanlig famn. Jag ska berätta om nätterna. Om kyssarna, intensiteten, pulsen och kärleken. Om hatet, självföraktet och alla frågor däremellan. Hur jag tänkte för mycket, och hur jag stundtals inte tänkte alls.
 
En dag ska jag berätta. Bara inte än.

Utkast från Twitter



Världens bästa Felicia

 
 
Vissa dagar saknar man dig mer än andra. Bästa, fina Felicia. Jag älskar dig och för tillfället känns en månad näst intill outhärdlig. Till påsk ska vi fyllepussas och äntligen få träffas igen. Längtar ihjäl mig efter din närvaro. Behöver den för att fungera.

Tinar upp

 
 
Solvärmda lakan och andetag som vilar mot min axel. Utanför vaknar Oslos joggare till liv, och fåglarna kvittrar ikapp med ljudet från tonårsmopeder. Det som varit vinterfrossa blir plötsligt till blomstrande vårkänslor. Par som prompt måste hålla varandras händer och hundar som glatt skuttar omkring utan koppel.
 
Spenderar eftermiddagen på Karl Johan. Äter glass på en bänk vid rådhuset och ser buss 54 passera ett tiotal gånger. Utan måsten och med min bästa vän som sällskap. Jobbveckan passerar och helgen kommer åter. Skickar pikar och väntar på samtal som till sist resulterar i en kropp intill min. Dricker vin, äter smågodis och lagar en sista måltid med en fantastisk sambo. Kramar föräldrarna som anlänt till staden, och spenderar även hela dagen med honom. Lovar att snart höras igen och vågar inte känna efter. Vågar ingenting i rädsla att förstöra euforin som får mig att dansa hem från jobbet. (Allt är för bra nu.)

Instagram: Ignellhanna

 

Om man inte tänker

 
 
Klockan är ett och i glipan mellan rullgardin och fönsterkarm letar sig ljuset in. Söndag. Sista dagen på veckan och inte ett dyft på "att göra"-listan. På golvet ligger två högar av kläder, och tätt intill andas tunga andetag mot min ryggtavla.
 
På söndagar sänds alla repriser, och så även vår. En repris av gårdagen och allt den innefattar. Ben som slingrat sig in i ett nät av någon annans. Händer fast beslutna att hålla andra händer och läppar enbart skapta för att kyssa tillbaka. Åtminstone är det så det känns idag.
 
Samma sak som igår, men med en extra känsla innästlad mellan det som nu är lakan och naken hud. Osäkerheten. Alla frågetecken som febrilt söker efter minsta lilla antydan om svar. Att aldrig veta vad som är nästa drag eller vad som väntar runt hörnet.
 
Delar en cigarett och delar med oss av varandra, Känslor, erfarenheter och aktioner. Kvar på glasbordet vittnar rester av lördagen och varenda liten komponent som utgör min säng har lämnat spår som inte går att förklara bort. Kudden luktar hår och mitt påslakan parfym. 
 
Och jag ler med ens när jag tänker på det. Kanske är tjusningen att det inte finns någon tjusning alls, och kanske är det precis vad som behövs en söndagmorgon man allra helst vill slippa spendera ensam. Att kunna göra det, kravlöst med någon annan, är inte alltid en självklarhet. Så tack för närheten; den är allt jag ber om. Allt jag behöver och vill ha från dig. (Det vi har är inget mer än bara det vi ser.)

Lump in the throat

 
Tumblr
 
"A poem begins with a lump in the throat"
— Robert Frost

Den värsta av måndagar

 
 
Tumblr
 
På en trikk i Oslo sitter någon och gråter. Låter tysta tårar rinna från ögonvrån. Utan att förhindra och helt oberoende av andras undrande blickar runt omkring. Ivrigt famlandes efter någon form av lycka. Livsglädje och lust att ens göra annat än att dölja ansiktet i den på tok för stora arbetsjackan.
 
Hon har haltat gråtandes genom centralstationen. Tappert försökt att tränga undan det uttryck som är omöjligt att förneka. Riktat blicken på de väl utformade golvplattorna som underlägger hennes fötter. Bryter ihop för att ett ägg inte är tillräckligt kokt och kaffet inte tillräckligt svalt för att drickas. En morgon i helvetet hon tvingas bearbeta ensam. För att man bara inte kan berätta vissa saker. Inte för någon. Inte för någon som helst i hela världen.
 
Men hon har försökt. Nitiskt stolpat upp alla de positiva sidor av sig själv som hon så sällan lyfter fram annars. Vunnit provjobb på det bästa av pokerface. Men inte hjälper det väl då att det är måndag. Inte hjälper det när helgens bravader etsat sig fast på näthinnan såväl som satt spår över hela kroppen. Blåmärken, en uppskuren fot och ett trasigt jävla hjärta. Frågan om att någonsin igen kunna leva ett normalt liv står angeläget och trampar henne på hälarna. Rädslan över att alltid känna sig såhär. Osäkerheten och viljan att bara få tillbaka det som slitits ur hennes händer på mindre än två veckor.

Press play

 
Tumblr
 
Höjer volymen till max, och varenda litet ord bedövar öronen. Måste sänka. Byta låt. Beblanda sorlet av människorna i bakgrunden med något lättare. Tänker enbart på dig och får inte tänka. Stänger av och slutar känna. Jag varken behöver eller vill ha dig egentligen. Bli inte kär i mig bara.

Som skrivandets förlossning

 
Det känns som att jag börjat få tillbaka lusten att skriva. Som om mina ord inte längre fastnar på samma sätt och som om det faktiskt är precis just det här som jag vill göra. Så länge jag inte gör det till något tvång så är det som om inspirationen flödar i enkla vardagsbestyr. Jag ser bokstäver under en vanlig torsdagsmorgon på trikken, och jag bygger meningar när jag duschar. 
 
Jag skriver inte längre vackert, utan bara om hur det verkligen känns. Jag lyfter fram smärta och små fragment av lycka, men med det följer inte längre några fina formuleringar. Det som skrivs känns mer äkta. Mer genuint och ärligt än det tidigare varit. Jag är precis där jag vill vara just nu, och vilka komponenter som krävs för att komma dit är drama i sin enkelhet. Mer än så vågar jag inte spekulera, i rädsla för att än en gång släcka elden som nu tagit fyr. Jag vet att jag kan skriva om jag inte anstränger mig, och det är så jävla viktigt för mig att veta det. Veta att jag har något som jag kan. Något som jag är bra på.

Känslor som inte finns

 
Tumblr
 
Det är fredag och håret är ännu inte handdukstorrt. I trapphuset ekar känslan av helg, och i köket står alkoholen på kylning. Någon har med sig en vinkork och alla letar febrilt efter en ölöppnare. Några sista tafatta tag med plattången innan alla anlänt. Idag måste jag vara snygg, och idag ser jag fenomenal ut.
 
Kvällen urartar i dans och galna upptåg. Ingen hinner se hur mycket klockan blivit, och inte heller räkna hur många öl som sipprats genom strupen. Djupa konversationer om ingenting sker i varenda litet hörn och alla söker ivrigt efter en plats att sova. Om så på golvet, om så i en soffa. I min säng sitter precis rätt person, och på precis rätt sida. Händer överallt och naken hud tätt, tätt intill. På hans bröst vilar ett yvigt hårsvall och fingertoppar trippar över hans bröstkorg tills dess att morgondagen gryr. Sömndruckna ögon lämnar lägenheten med löften om att ses snart igen.
 
Och det är inte bara hans doft som blir kvar där någonstans mellan lakan och täcke. Där finns också fragment av det som skulle kunna bli något så bra, men som aldrig får bli. Någonstans i sängen finns också en del av mitt hjärta som hela tiden efterfrågar mer än bara tillfällig kontakt. Men det är ingenting som man berättar. Det är saker man förnekar tills dess att tungan är alldeles svart och näsan på tok för lång. Tills dess att man en gång inte orkar mer och tränger undan känslor som inte finns. För de finns ju inte om bara jag kan se dem.

Rädsla och allt därtill

 
 
Den här veckan har varit tung. Smärta i lungorna värvat med den där ettriga saknaden som ohämmat gräver sig in under revbenen. Längtan efter de jag känt i hela mitt liv, såväl de som jag enbart jobbat med i månader. Saknad efter livsglädje, lusten att faktiskt resa sig upp på morgonen, eller att ens orka diska den flottiga stekpannan.
 
Jag har saknat mamma, jag har saknat pappa och jag har saknat mitt rum. Det rum som kanske inte ens kommer att vara mitt när jag är hemma igen. Jag har saknat hundens välkomnande viftande på svansen, och kattens medvetenhet om min närvaro såväl som frånvaro. Jag har känt mig ensam i en 160 centimeter bred säng. Suktat, gråtit och längtat efter människorna som inte längre delar min vardag.
 
Men det är okej. Jag är i ett nytt land och ska plötsligt klara mig utan stödhjul. Som att cykla för första gången eller att lära sig stå på egna ben. Jag har saknat min storebror som alltid tycks förstå mig. Saknat att ha rutiner jag känner till och jobb jag är bra på. Egentligen är jag nog en ganska trasig människa. Jag saknar svunna tider och de dagar som ännu inte inträffat. Men det är okej. Det är okej att sakna ibland, och på måndag är det en ny vecka. Ibland är det bara svårare än man vågar tro att faktiskt klara sig på egen hand. Jag har ju alltid varit den som "kan själv".

Sluta luras

 
Tumblr
 

Alla dessa ursäkter som vi ständigt hittar på. Alla "han har bara mycket nu", "de tröttnar snart på varandra" och "han är bara rädd för att binda sig". Sluta. Vi måste sluta lura i varandra en jävla massa skit för att få det att kännas bättre. För det blir ju uppenbarligen inte bättre med lögner.
 
Jag kan aldrig tävla om dig, och jag kommer heller aldrig att få honom. Sluta säga att jag är bra när jag aldrig har varit tillräcklig. Någonstans därute finns någon som tar tillvara på det jag har, och vill inte han göra det så är det enbart hans förlust och inte min. Alla citat, klichéer och ursäkter betyder egentligen ingenting. Så länge man bara vet vart man har sig själv så spelar ingenting annat någon roll. För i slutändan har man bara sitt eget, och har man det kan man få precis allt man företar sig. Det är först då du vinner. Och då vinner du fan allt.

Lite som Oslo dreamin'

 
Det är en sen kväll och jag kan inte ens minnas vilken dag det är. Gråtfest i soffan och världens bästa människa tätt intill. Hon som alltid är ärlig och inte bara säger det man vill höra. En hög av pantburkar så stor att man kan köpa mat för en hel vecka, och en tunn filt som inte riktigt räcker för att värma kylan som infinner sig i bröstet.
 
Men sedan slår det mig igen. Jag bor här och lever ett så bra liv jag aldrig ens kunde ana att jag skulle vara med om. Mer drama än någonsin tidigare, men också så mycket kärlek från människor jag precis lärt känna. Slitigt jobb, men också så jävla värt varenda liten kråka på pappret. Tunga veckor till brädden fyllda med fina arbetskamrater och på tok för mycket Narvesen-kaffe. Men sedan kommer helgen åter, och då är det som att allting börjar om igen. Hjärtat tinar upp i takt med snön som successivt smälter i solen.

I don't need you


Utkast om dig

 
Tumblr
 
Tvetydigheten. Ångesten kontra lyckan, tårar respektive skratt och avsky gentemot det jag vägrar titulera som intresse. Viljan att du ska ligga kvar i min säng, såväl som att du bara måste gå därifrån. Att inte veta om jag ska klösa ur dina ögon eller stryka dig över ryggen. Att inte kunna bestämma mig för om jag ska kyssa dig passionerat eller enbart ge dig en tafatt kram i trapphuset. Att irritera, attrahera och konkurrera. Tänk om det bara fanns en handbok i huruvida man hanterar någon som du. Tänk om jag bara förstod dig.

Ge mig lite sol

 
Tumblr
 
Osäkerheten. I varje steg, varje sprucken läpp och tömd ölflaska. Rädslan över att pengar inte ska räcka, att vänskapsband ska brytas och att ens kunna prestera i den mån det är möjligt. Jag är rädd för allt. För att bli påkörd, för att bli för full och kanske allra mest för att visa känslorna som finns inombords.
 
Livrädd för att falla tillbaka, och ännu räddare för att falla igen. Letar febrilt efter någon att ringa. Krafsar ivrigt efter om så bara ett uns av lycka. Söker efter ork som inte finns och vågar inte be om hjälp. Inte nu. Inte när alla ska se min stolthet trampa bestämt mot inte längre snötäckta gator. Bara inte just nu.

Bara låt det dö

 
"Du kommer ångra dig, du kommer ringa mig
Jag kommer ångra mig, jag kommer ringa dig
Men bara låt det dö; bara låta det vara;
Om vi ses på stan kan kan vi säga hej,
och att allt är bra, fast det inte är något bra
 
(...)
 
Det är inget bra, fast det känns så bra"
 
 Krunegård, jag älskar dig.
 

Dubbelspel


 
Tumblr
 
Nattens mörker lägger sig som ett täcke och berusade människor skrålar högt från gatorna. En sista cigarett och frenesi mot den slasktäckta asfalten. Lite som att ha hela livet runt sitt lillfinger, och lite som att inte ha någon som helst kontroll över huvud taget. Släpper allt och masar mig motvilligt vidigare. Upp mot lägenheten med andan i halsen. Ikväll gäller det att spela sina kort väl. Ole. Dole. Doff.

En dans med svåra steg

 
Tumblr
 
Norge kanske inte var min plan från början. Egentligen väntar något större runt hörnet. Något varmare och som är mer värt i andras ögon. Annat än storpack till brädden fyllda med spaghetti och annat än ömmande tår efter en heldag utomhus.
 
Men jag är så jävla stolt. Stolt över mig själv. För att jag inte enbart tänkte, utan faktiskt också agerade. Att jag sa upp fem säkra jobb för ett jag inte ens hade. Ett jag inte kunde förutspå att jag någonsin skulle jobba med. För att det handlar om att sätta osäkerhet före komfort och bekvämlighet. Det handlar om att ställa sig inför näst intill okända människor och kunna bekänna att man är osäker. Prompt lova att styrka sina svagheter och att gå-fucking-vidare. Idag gjorde jag det bättre än någonsin förut. Idag är jag en lite bättre människa, och det mestadels för min egen vinning. Fan vad jag behövde den känslan.
 
"Mål är bara drömmar såvida du inte uppfyller dem."

The game

 
Tumblr
 
Det handlar om att vara listig. Att trycka på rätt punkter och att säga rätt saker när det passar. Inte vara för lätt, inte medvetet spela svår, men att i samma skede inte heller vara för neutral. Det handlar om att reagera, men inte heller känna för starkt. 
 
Jag är så dålig på de sociala koderna. Att göra rätt för att få rätt resultat. Aldrig tidigare har jag brytt mig om vad andra tycker, men uppenbarligen kan man inte alltid vara sig själv utan att det ger konsekvenser. Frågan är bara om det är värt att försöka. Värt att spela för framgång om någon annan redan är bättre. Mer intressant.

Längtan till fredag

 
Tumblr
 
Det är något genuint med hemmafester. Något som aldrig blir det krogen innefattar. Man samlar ihop människor man kanske egentligen inte umgås med annars, och delar på saker man inte heller annars delar. Någon har en bandtröja, en annan klär sig i mjukisbyxor och någon är barbent.
 
Man håller djupa diskussioner om saker man inte ska prata om med alkohol i kroppen. Pratar feminism, fattigdom och invandringspolitik. Man delar en cigarett med tjejen man annars inte kommer överens med. Byter minnen från högstadiet, tokdansar till glömda melodier och får vänta alldeles för länge på toaletten. Någon är hungrig, en annan droppar av och en tredje klunkar ohämmat ur vinflaskan. Man delar saliv, närhet och glas med sina närmsta vänner. Skrattar högt åt veckans händelser och glädjs gemensamt åt att det är fredag. 
 
Musiken tystnar, skorna ligger huller om buller i hallen och någon har blivit för full. Man krafsar ned sina sista nödvändigheter i den lilla svarta väskan. Alla skrålar glatt på vägen till bussen, men efter timmarna tillsammans är inget riktigt likadant. Någon hinner inte med; måste prompt grovhångla intill köksbänken med killen denne kollat in hela kvällen. Sedan går vi ut för två timmars krogfylla på stället man inte ens vill vara på. Därefter samlas vi åter i den för trånga lägenheten. Någon har försvunnit och andra har fått följa med på vägen. Och sedan är det åter igång. 90-talsmusiken sitter kvar i väggarna och någon röker under köksfläkten. 

Lyckligare nu


Från summercat till nattsvart

 
Tumblr
 
 
Krogen nattetid. Jag sitter lutad över disken och längs staketet vilar din hand. Du är på väg in med dina vänner, och trots ditt alldagliga utseende så gör det ont att se dig skratta. Att du vinkar, nästan skriker mitt namn innan du väl hinner fram.
 
Vi pratar om det som hänt sedan senast. Gestikulerar, balanserar och håller diskussioner. Jag räknar minutrarna och nyper mig i låret för att hålla mig lugn. Den här gången är inte alls som de andra.
 
Det är en konstig känsla som infinner sig. Att prata med dig, bemötas av leendet som en gång fick något där inuti att slå volter, men som nu får varenda organ att beväpna sig med gaffel och fackla. Konstigt att vi tävlar om våra nya liv, men ändå måste vara trevliga mot varandra. Inga personangrepp, knytnävsslag eller ens en antydan av saknad i blicken. För oj så bra det går på jobbet nu, och fan i helvete vad du är lycklig med henne. Du har klippt dig och jag är lite av en frisk fläkt. Skrattar lite högre, pikar om elakheter men viftar med ens bort det. Får. Inte. Förlora. Inte så mycket som kröka ett ögonbryn.
 
Och tack Gud för att jag har utsläppt hår och snygga jeans. Tack till övre makter för att det är idag av alla dagar som du kommer förbi. Trots klumpen i magen under resten av jobbpasset så är det värt det. Så jävla värt att äntligen få trycka på de punkter som gör just dig till den du är. Den fega killen som jag aldrig borde fallit för, men föll för ändå. Han som inte tog vara på det som nu sitter och ryggar bakåt intill disken.

Jag behöver höra era ord

 
De där småsakerna man får höra hela tiden. Växer, växer, växer.
  
♥ ♥ 

För att jobb är det enda jag kan

 
Tumblr
 
"But if you never try you'll never know
Just what you're worth"
 
En tjänst, ett tjugotal sökande och två intervjuer. En vild chansning och en jävla massa självfötroende nog för att bryta ned allt det inombords som säger att jag inte kan. Ett bevis för att styrka mitt eget och i samband med det krossa andras värderingar. De negativa. De som skakar på huvudet och febrilt undrar hur det ska gå för stackars lilla Hanna som inte kan någonting. Hon som inte vet något om livet.
 
Jag fick jobbet. Till grund för att jag har karisma och den närvaro man behöver. Trots att jag aldrig gjort något liknande så kunde jag inte låta bli att säga ja. Det må bli jobbigt på vägen, men man vet egentligen ingenting om sig själv förrän man gett sig en ärlig chans. Mumlande, en snurrande kontorstol och alldeles för många tveksamma svar, men ÄNDÅ. Jobbet är mitt och nu längtar jag till måndag. Ingen (och allra minst jag själv) ska säga att jag inte kan. För jag kan. Jag kan för fan allting om jag bara vill det tillräckligt mycket.
 
 

Ta sig bort, bort, bort

 
På de mest otippade av platser träffade jag en man. En man som hade bott där jag bor, trampat i samma spår med en äldre generation av de jag en gång kände. Av alla saker man kan prata om så berättade jag att det enda jag måste göra för att bli tillfreds med mig själv är att ta mig därifrån. Gör jag inte det så har jag inte lyckats.
 
Man kan älska sin hemort. Man kan rätta sig efter andra och göra allt för att passa in, men man kan också vara upptagen med motsatsen. "Jag brukar säga att jag inte ens ska begravas där", sade han skrattande, och trots över tjugo år i åldersskillnad kände jag sådan samhörighet. "Det ska fan inte jag heller", sa jag. En bestämd nickning och ett fast handslag innan vi återgick till öldrickandet. Tänk att man kan känna så lika.

Öppet meddelande:

 
Tumblr
 

 
Helt ärligt så bryr jag mig inte om jag inte får dig.
(Jag vill bara inte att du ska vara någon annans.)

Maybe

 

RSS 2.0