Som en indirekt jävla tävling i lycka
Du är lycklig nu. Dina uppdateringar vittnar om obotlig eufori och kärleken till henne. Lyckan över hennes perfektion och att det äntligen verkar hända något i ditt liv. Stirrar mig blind på era bilder, hennes tänder och långa svall. Trampar frenetiskt i snön, gör assymetriska mönster med fotsulorna. Spottar. Slår knytnävsslag i madrassen och klöser mig själv på huden.
Det stör mig. Något så in i helvete. Att du, som knappast gjort sig förtjänt, har lyckan formad i dina kupade händer. Att du styr din egen värld med lyckopiller i form av en biroll jag aldrig tyckt om. Att det sipprar in smält Oslo-snö i mina nyaste skor och att jag halkar mig fram på oplogade gator. Att jag är den som gråter. Som förbannar mig själv för att ens ha ödslat min tid på dig.
Reser mig, tar en dusch och byter musik. Målar över, plattar slitna hårtoppar och låter vattnet möta torra strumpor. Fastän jag inte orkar och trots att jag behöver mer än överkokta nudlar och timvis med serier. Jag gör i alla fall någonting, och det om något, är en sporre du varken innehar eller kan ta ifrån mig. Vem vill ha någon som inte vågar stå upp för sina åsikter med hjälp av argument som inte har någonting med saken att göra? Två idioter mindre i världen. Lycka till med henne.