And I've been facing this alone // For much too long
Det här har varit svårt. Mycket svårare än jag kanske har fått det att framstå. Och än är ingenting över. Faktum är att vi inte vet mer än att jag fått ett namn på mina problem. Att jag känner mig lite mer levande nu än vad jag har gjort de senaste månaderna. Förmodligen går det hand i hand med att jag jobbar sedan tre veckor tillbaka. Annars så är livet som det är. Jämna plågor, eller vad det nu är man säger.
Jag vill bara att ni ska veta att det inte är över. Inte för mig. Inte än. Det är som att jag frånskrivs allt det som har hänt så snart jag bjuder på ett skratt eller ett leende. Gester som inte alls betyder att jag nödvändigtvis är helhjärtat lycklig. Snarare tvärtom. Det har varit så förbannat mycket. Det här är mycket. Jag vill så gärna hoppas på att det i alla fall går åt rätt håll, men inte ens det kan vi förlita oss på. Vi vet ingenting, förutom att jag lever. Här och nu. Idag. Mycket längre fram än så vågar jag inte tänka.