Utanlikhet

Förlåt för att jag är så skör. Tyst och osäker. Jag blir stött av ingenting, men berättar det sällan. Min energi sträcker sig knappast så långt att jag orkar ta fighten. Jag tror att jag måste få berätta. Prata ut. Jag måste få förklara hur det känns utan att det kommer svar på vad jag ska göra åt det. För jag kan inte göra så mycket.

Det är inte helt lätt att veta hur man ska gå tillväga när någon i ens närhet är sjuk. De flesta menar nog väl med sina kommentarer, men ibland blir det fel ändå. Jag har listat några riktlinjer, för att underlätta både för er såväl som för mig:

Var inte rädda. Låt mig sova när jag är trött. Säg aldrig att ni förstår min situation. Uppskatta mig för det jag orkar, men bli inte arg när jag inte gör det. Egentligen behöver ni inte säga så mycket. Det viktigaste är att ni finns där. Sluta förändra sättet vi pratar på. Jag vill gärna höra om er vardag också.