Tid
Jag önskar att jag hade berättat min historia i kronologisk ordning. På så vis skulle det bli lättare för er att förstå den. Om det finns ett intresse av förloppet så kommer det alldeles säkert. Tids nog.
* * *
På tal om tid. Jag pendlar mellan att ha all tid i världen och att vara rädd för dess avslut. Det är precis så hemskt som det låter. Nu är nu, och om imorgon vet vi ingenting. När jag tänker efter så är det inte förrän jag blev sjuk som jag förstod det på riktigt. Vi pratar om saker som ska göras som om vi hade all tid i världen. Vi har inte det. En dag står vi där och undrar vem som tog den ifrån oss.
Jag är stark utåt sett. Det är inte förrän jag sitter här som jag på riktigt är bekymrad. Först då som jag inte vet vart jag ska ta vägen, och hur lång tid jag har på mig innan jag tvingas gå i alla fall. Jag växlar mellan att njuta och att vantrivas. Vissa dagar tillåter jag mig att vara glad över småsaker, för att dagen därpå inte vara förmögen att känna glädje över någonting.
Givetvis känns det orättvist, men det hjälper föga att tänka så. Det vore ingenting annat än själviskt av mig att stänga in mig. När jag känner för det så gör jag vad jag vill, men allt oftare tänker jag på andra. På något sätt är det väl både bra och dåligt. Jag önskar mest att tiden inte kändes så konkret som den plötsligt gör nu. Att jag hade en lika avslappnad och skön inställning till att kunna ta saker lite mer som de kommer. Så som ni fortfarande gör.