Inbakad
På något märkligt sätt så går ju dagarna ändå. Cathrin flätar mitt hår. Vi går till en annan stadsdel och dricker samma kaffe, främst för att vi så sällan rör oss dit. Någon ringer och ansluter sig till oss. Plötsligt blir vi fem stycken. Det är min idé att köpa pizza för att slippa laga mat. Jag borde spara pengar, men jag kan inte lägga undan livet.
Jag snittar om mina blommor. Hör henne skratta när han säger något roligt. Jag ser på serier och glömmer bort att svara när någon ringer. Jag tvättar en maskin tvätt. Vet att jag borde packa inför sjukhuset, men låtsas inte om någonting. När jag tar in posten möter min blick ett tjockt kuvert. Fylld med information inför vad som komma skall. Så försvinner jag ett tag innan jag åter sluter mig till gruppen. Hur jag än försöker så är jag rädd att jag inte passar in.
Nu har jag läst en del i din blogg och skulle så gärna vilja ge dig en kram 💕. Hoppas din operation gått bra. Har pratat lite med Lilian tidigare som håller mig lite uppdaterad. Tänkte på dig idag på mötet på Åsafors. önskar dig allt gott Hanna! Och så skriver du så bedårande. Lätt och vackert är det att läsa, trots smärta och allvar. Eller kanske just därför.