-
Fan vad jag kämpar med det här. Mer med att förstå, snarare än symptomen i sig. För jag har ännu inte förstått. Greppat det omöjliga eller accepterat att det faktiskt händer. Händer mig. Hela tiden.
Det verkar som att allt går bra, främst för att det bara går som det vill. Jag kan inte göra mycket mer än att försöka mitt yttersta. Vara stark och allt det där. Jag tänker på det här varje dag. Min väsande andning och mina sjukhusvistelser. Min obotliga trötthet och rädslan över att någonting är fel. Det händer visst. Ingenting kan vi göra åt det, och än mindre förlåta dess form. Varför är det så orättvist? Jag orkar inte särskilt mycket mer nu (men trots det kan man aldrig ge upp livet). Så jag orkar visst. Hela tiden.