Lovisenberg
Det är sällan som jag klagar. Som jag faktiskt biter ifrån, på riktigt. Jag tillhör inte de som tycker synd om sig själva, och jag är i grund och botten en person med starka viljor.
När jag först ryter till, så är någonting fel. Det framstår kanske främst i nära relationer, men också i situationer som jag inte kan hantera. Jag blir ljudkänslig. Trött och förbannad av det som annars hade fått mig att skratta.
Så nu när vi kan konstatera att något varit fel, så har inte heller det undgått mig. Jag har tvingats be om ursäkt för små petitesser som plötsligt och från ingenstans eskalerat i mina nerver. Vi har ju vetat om det. Alla haft på känn att det är något mer än bara trötthet som florerat inombords.
När mina allra käraste personer gråter, suckar och förbannar min orättvisa så är det jag som säger att det löser sig. Att vi fixar det. Ordnar och styr upp i det som tycks påverka de närmsta mer än det påverkar mig. Jag har ännu inte förstått allvaret i den här situationen. Det är först nu, när jag ligger ensam i en sjukhussäng, som det faller mig in.
Fast trots det, så är det inte mig det är synd om. Jag är bara ledsen för att jag inte orkat ta hand om alla andra. Är det någon mission som är min, så är det just den. Kan inte jag få finnas till för de som behöver mig, så är inte heller jag behövd. Det är det enda som verkligen betyder något. Det enda som gör att jag önskar ett liv utan allt det här.