Utanlikhet

 

(Jag är redan trött på cellgifter. På kortison och tuggtabletterna som smakar mjöligt av citron. Jag är trött på magont efter järnet. På huvudvärken som kommer efteråt. På hostan, rastlösheten och svullna leder. Varför ska jag tvingas vänja mig vid det här? Varför, varför, varför?

 

Det måste vara tufft för er att jobba så hårt, men jag önskar ingenting hellre än en fungerande tillvaro. Som det är nu så går dagarna väldigt långsamt. Jag känner mig påträngande. Längtar hela tiden efter kontakt, även om jag allra helst hade vågat vara ensam. Det är svårt att bli bekväm med surret av mina egna tankar.

 

Jag har varit sjuk så länge. Det var helt otänkbart för en person som jag. Jag går runt med känslan av att inte ha uträttat någonting som helst på ett år. Kanske två. Är det konstigt att jag känner mig underlägsen? Att jag ofta drömmer mardrömmar om att ni ger upp på mig?

 

Jag försöker. Jag lagar mat, går små promenader och planerar julklappar. Har jag en aktiv dag, så fallerar orken lagom tills dagen efteråt. Det är det jag klarar. Ibland läser jag böcker, och ibland skriver jag av mig. Ringer samtal, pratar med cheferna och flackar med blicken. Det finns ingenting med konceptet Hanna som jag tror på längre.

 

I övrigt känns det mesta meningslöst. Jag ska till New York, jag har mina vänner och min trygghet genom kärleken, men det gör lika jävla ont ändå. Jag kan inte springa ifrån någonting. Det är så många som säger sig förstå, men ni är lyckligt ovetandes om situationen i sin helhet. Jag kan inte vara med, eftersom jag inte är säker på att ni vill. Det blir så dålig stämning när jag ska prata om hur jag känner. Det är lättare att svara det som önskas. Dra sig undan alla frågor och indirekt besvara dessa genom paranteser.)