Utanlikhet

Det här kanske kommer att låta hårt, men jag får inte ro någonstans. I hans armar förstås, men inte när vi talar om mental stillhet. Alltid är det något som pulserar i hjärnkontoret. Minnen som bearbetas och mål som bygger luftslott.

 

Då tänker jag på Paris. Om det klichéeartade i att resa till romantiken för att få saker gjorda. Jag vet inte om jag tror på konceptet. Kanske skulle prestationerna snarare dala i rädsla för att inte åstadkomma någonting. När jag talar om prestationer så menar jag egentligen inget alls. Det kan tituleras som bottenlös ångest, utan någon direkt utväg (eftersom inget heller uträttats).

 

Jag tänker allt oftare på en liten stuga i skogen. En där jag kan vara jag utan tankar som stör. En kanna kaffe och lite jävlar anamma i bagaget. Om inget artar sig så är det jag som tar mig i kragen och åker ensam.