On this day - 2015
För ett år sedan blev jag utskriven från sjukhuset. Medicinsk polikklinik sengepost på Ullevål Universitetssykehus. Det har gått ett år, där jag varit sjukskriven i sex av de månaderna. Fram och tillbaka mellan undersökningar och att desperat försöka upprätthålla en fungerande vardag. Sammanbrott, lyckorus och sammanbrott igen.
Jag önskar att jag kunde säga att det är över. Att vi hittat en eller annan faktor till varför det blivit som det blev. Det har gått så långt att jag hoppats på att få en allvarlig diagnos. Allt för att något ska hända. Egentligen har vi ju inte lärt oss någonting. Ingen förutom jag, förstås. Jag har tvingats lära mig massor.
Jag har bott i Sverige i nitton år, men jag vet mer om sjukhussystemet i Norge. Rikshospitalet, Ullevål, Diakonhjemmet, Sandaker, Skøyen, Legevakten, Unilabs røntgen, Aleris... Jag har fan varit överallt. Tänk att jag varit på fler än åtta mottagningar, och att man fortfarande inte hittat orsaken till mina problem. Vi vet att jag har järnbrist. Vi vet att jag har anemi till grund av bristen på järn. Vi vet att jag förlorar blodet i min kropp vid återkommande tillfällen. Kissar ut det, hostar upp det och får näsblod. Men än vet ingen varför.
Jag har genomgått gastroskopi, säkert tagit hundratals blodprov. Fryst in det, skickat det vidare och således inte fått några konkreta provsvar. Tagit EKG, blodstryk, blodtryck, urinprov, säkert tio avföringsprov, fyra gynekologtimmar. Listan kan göras lång.
Jag har lärt mig NAV:s (Norges motsvarighet till försäkringskassan cirka) nummer och adresser utantill. Lärt mig hur man gråter sig till sömns för att inkomsten inte går ihop. Mitt i allt får man inte glömma sina räkningar. Sina vänner, pojkvän, familj och kollegor. Man har inte tid att vara självisk. Inte tid att varken andas eller bearbeta situationen. Världen stannar inte för någon. I synnerhet stannar den inte processer som aldrig påbörjats eller tagits itu med.
Och jag har inte bara varit sjuk. Jag har tydligen varit jävligt arg också.