Det har gått ett år sedan. Och lite mer än så sedan jag insåg att jag är sjuk. Något som jag tvingats förstå mig på, även om ingen annan riktigt gör det.

Nu när jag äntligen börjat jobba igen så säger kroppen ifrån. För hundrade gången. Själv är jag så evigt trött på att höja rösten. Försöka göra mig hörd inför någon som inte lyssnar.

 
Vilken fin start på semestern, tänker jag. Men igår var himlen så tidlöst vacker. Som om någon slags mening var målad i blått och rosa. Tänk att jag kan vara så lyckligt lottad genom allt det här. Bara genom naturen och de människor som vandrar med mig genom den.

Imorgon måste jag till läkaren. För hundrade gången. Precis lika rädd som för ett år sedan.