Utanlikhet

 

Tumblr

Det är augusti och sommaren börjar gå mot sitt slut. En urlakad mygga tar sina sista vingtag och en för längesedan färdigvuxen blomma kröker försiktigt sin rygg i vinden. Det som en gång var solen i ögonen blir till kalla kårar om sensommarnätterna. Gräset ska klippas en sista gång och husvagnen ska ställas in i det dammiga förrådet.

Jag har börjat sova dåligt. Oroligt och andfått sätter jag mig allt oftare upp i sängen om nätterna. Jag räknar de få timmar sömn jag får och jämför med all tid jag sedan håller mig vaken med gruset under ögonlocken. Mellan varven dricker jag öl som vatten, och om jag kunde så skulle jag skriva lika vackert som förut. Men det är som om inspirationen inte längre existerar. Kanske för att inte du heller finns i mitt liv numera.

Du är ju lycklig nu. Dina Facebook-uppdateringar vittnar om glädje, framgång och en kärlek som jag inte kan förändra, behärska eller ens acceptera. Läget är helt annorlunda jämfört med när vi träffades, men jag kan inte be om att få det tillbaka. Dels för att jag inte längre efterfrågar något som inte håller, och dels för att vi, likt sommarblomster och höstregn, inte har något för varandra.