En gråtande man på bussen.
Det satt en man på bussen igår. "Konstigt" tänker ni med viss ironi, men lite ovanligt var det faktiskt. Han grät ju. Yes, ni läste rätt. Under sina händer och alla de näsdukar han hade i dem, så satt en man i 40års-åldern och snyftade... Och ja, det var då jag borde gjort dagens goda gärning genom att gå fram och fråga hur det var fatt. Men det gjorde jag inte... Jag var väl för feg.
Egentligen vet jag inte varför jag berättade det här för er. Kändes väl som att det var något jag behövde göra för att förlåta mig själv bara. VARFÖR HADE JAG INTE EN JÄVLA CHOKLADKAKA NÄR HAN BEHÖVDE DEN???? Lekte dock med tanken såhär i efterhand att han kanske grät för att han hade gått upp i vikt... Och då kanske det bara var tur att jag inte hade den där godbiten med mig i alla fall....
asså hanna. du är så sjukt bra o skriva, du kan få nåt allvarligt till en komisk sida av det du skriver om. sitter o skrattar lite åt mannen som grät o om hur du gärna ville gå fram, seriöst men kul. haha.
keep it up girl