En stilla bön
Käre Gode Gud,
Jag vet att jag inte hör av mig så ofta som jag borde. Det blir väl lätt så nu för tiden. Jag har mitt och du har ditt. Om du nu finns och verkar genom våra samveten, känns min frånvaro allt annat än rättvis.
Jag ber om din hjälp. Hjälp att vara mer tacksam över livet. Jag frågar dig för att jag inte litar på mig själv. Till viss del för att jag inte heller vet vem jag annars skulle fråga. Något säger mig att jag inte är den enda som tar dig till mig först när hjälplösheten slår in. Kanske är min vädjan en av många böner, arkiverad i ett fack som samlar damm. (Jag är bara så väldigt rädd att bli bortglömd.)
Det finns mycket dumt jag gjort. Nu när vi ändå pratar så vore det lika enfaldigt att inte be om ursäkt för det. Jag bidrar gärna till tjänster för samhället, om det finns lite timmar över. Tar i med båda armar för att dra strået jag ännu inte dragit till stacken. Jag kan vara arbetsam och flitig, om jag tar den sidan till. Det ligger säkert bifogat i mina journaler.
Om du ser mig kan du väl höra av dig. Hälsa på någon gång ibland. Visa din barmhärtighet, trots att du säkert vet bättre än att ödsla den på mig. Jag jobbar hårt och betalar skatt till staten. Utåt sett är jag som vem som helst, rent mentalt inte lika säker. Kanske har du inte tid nog för någon som jag, men du kan väl åtminstone ge mig lite av styrkan du sägs besitta. Ett förslag till förbättring i stunder jag inte vågar tro på högre makter. På dig. Jag är idel öra; väntar dina gensvar med spänning.
Amen.