Marionett i parantes
Idag är det fredag, men än står lugnet och trampar vatten. Det känns som att jag aldrig riktigt blir vad jag bestämt. Färdig, alltså. Tiotals projekt som påbörjas och därefter står kvar för att äta tid. "Vad hände med din pondus och din hjälte inom dig?"
Kom igen nu, kroppen. Var inte sådär otålig. Sluta spela svår och sträck dina kotor. Låt inte vätan ta sig genom din isolering, och var inte skon som lämnats för att samla vatten. Jag vet att du saknar något du aldrig haft, men lova mig att ha lite tålamod. Det kommer. Du älskar honom och har ingenting att oroa dig för. Förutom när det kommer till dig själv. Där kan du plötsligt bli sömnlös.
Godnatt, kroppen. Du som kastat handduken till skuld för det du hoppas är dålig karma. Ja, godnatt nu, kroppen. Hoppas på det bästa och handla i rätt riktning. Plötsligt blev det blodigt allvar. Igen, fast du svurit på motsatsen.
(Nej nu, kroppen. Nu är det du som lyssnar på mig.)