[Hakuna matata, ålderskillnad och lycka]
♡ En natt för inte så länge sen vandrade jag hem i regnet tillsammans med en fin vän och skrattade högt åt hur självständiga och lyckliga vi var just där och då. Bästa känslan på länge.
♡ Det absolut finaste som hänt mig på sistone är den natt jag vaknade upp efter att ha gått igenom en riktigt jobbig förlossningsdepression och verkligen kände lugn i själen. Jag tittade på min fina dotter som låg i sin spjälsäng och sov och äntligen kunde jag tänka "jag är mamma och jag älskar det". Jag tog upp min dotter i famnen och la henne i sängen bredvid mig. Länge länge låg jag och tittade på henne, och när hon sedan öppnade sina klarblå små ögon så slöt hon sitt finger runt min tumme och det kan jag säga, sådant är lycka i dess renaste form. En liten krabat på dryga 4 kg som har skakat om hela min värld och skapat mer kärlek än vad jag trott var möjligt. Jag vet att det är henne jag ska leva för och jag lever från och med den 21 maj 2012 med mitt hjärta utanför kroppen.
♡ Livet är bra, hakuna matata!
♡ Hade någon frågat mig för 3 månader sen hade jag bara skrattat och sagt aldrig i livet. Idag skrattar jag åt hur jävla trångsynt man kan vara och en del är. Hon är inte bara det finaste jag sett, utan någon jag verkligen trivs att umgås med. Varje minut och skratt jag får ihop med henne gör mig lycklig. Att få känna henne nära mig och titta in i hennes ögon gör mig lycklig, och då spelar det ingen roll att det skiljer 10 år. För hon gjorde ju ändå mig till en bättre person, en bättre person med en fördom mindre.
♡ En natt när man kände ren lycka av ingen riktig anledning. Allt var som vanligt, fönstret var öppet, kylskåpet surrade, täcket låg uppdraget till hakan. Ändå kände man doften av den friska luften och bara uppskattade allt. Man trivdes med surret som man annars stör sig på. & man låg i närheten av att somna, när man börjar fundera och tänka ut hur man vill att framtiden ska fortskrida. Man planerar sitt hus, man planerar sin trädgård, man planerar vilka språk man ska lära sig - man börjar tillochmed surra lite för sig själv med något som låter i liknelse med språket - bara för att få höra hur det kommer låta, man planerar vilket jobb man ska ha. Man planerar allt man ska ändra på i sitt liv, man planerar allt till perfektion med onödiga detaljer som hur högtalarna ska stå i vardagsrummet. Men efteråt så känner man sig bara glad - man har glömt varenda bekymmer och varenda sorg man någonsin haft. Man förlät människor som inte egentligen förtjänade förlåtelse. Sen somnar man om, och sover så skönt, så skönt. Och dagen efter - gör man precis som vanligt.
♡ Nakna ben, naken rygg, naken mage, nakna armar, nakna bröst. Det här är mitt. Jag är bara min, min, min. Det är något vackert med det där, det där att bara ha sig själv. Du kan aldrig springa ifrån dig, du är alltid där. Varför låta någon smutsa ner ditt jag genom att sätta ett beroende till sig i dig? Du är din, sa jag. IDAG är dagen efter många dagar sedan jag trotsade mig själv och insåg vad jag gått miste om i hela mitt liv.
♡ Tänker nu berätta om det första mötet med mitt ex efter att det tog slut mellan oss, och det var ingen rolig historia. jag har nog aldrig känt så mycket som jag gjort för den här mannen. aldrig någonsin. men efter att vi bröt ifrån varandra så såg jag inte skymten av honom, på gott och ont. jag trodde väl i min naivitet att jag faktiskt gått vidare och släppt honom eftersom det gått nästan tre månader sen jag såg honom sist.
förra onsdagen firade vi en vän som tog studenten, och på mottagningen dyker då mitt ex upp. till en början var allting frid och fröjd, jag tänkte för mig själv att visst ska vi klara av att vara vänner han och jag, det har ju gått så lång tid. men med alkoholen i blodet kommer alla känslor fram, som jag gömt långt, långt inom mig. så långt in att jag nästan helt glömt bort. jag frågade honom hur han mådde, han svarade att det var bra och ställde samma fråga till mig. jag sa då att jag mår bra men att jag saknar honom ibland. han säger då till min djupaste förvåning att han faktiskt saknar mig ibland också. det kom som en chock.
jag visste inte vad jag skulle känna, tycka eller tänka. kaos uppstod i min hjärna och i mitt hjärta. vi stod en stund i varandras famnar, jag ville verkligen inte släppa taget. att sakna någons doft så mycket, att inte ha fått känna den där trygga omfamningen på så länge väcker så starka känslor. och att för en stund få höra hjärta slå i hundraåttio på den människa som betytt mest av allt i hela världen är obeskrivligt. jag dog för en sekund. tiden stod liksom still. ville att det skulle vara för evigt. och idag, så vet jag faktiskt inte vart det här kommer att leda. innerst inne vet jag väl egentligen att vi inte borde, vi är inte rätt för varandra. inte just nu, inte idag. men jag kan inte förevigt blunda för de känslor som faktiskt finns kvar.