Ännu en krönika.
En tanke slog mig när jag med nervösa steg tågade mot en helt ny period i mitt liv i höstas. Med ytterligare tre skolår framför mig var gymnasietiden och hela dess innebörd på sin ingång. Jag kunde inte göra mycket mer än att njuta av det, eftersom det då kändes roligt med nytt folk, ny skola, nya lärare och liknande. Det kan dock likväl gå fort för oss människor att tröttna på saker och kanske är det också det som rör sig i mångas tankar för stunden.
Nu såhär i Mars, med (i mitt fall) drygt två år kvar till studenten och månader kvar till sommaren, är det svårt att hitta något att vara riktigt lycklig över. De allra flesta av oss vill bli av med det snötäcke som fortfarande klär marken, för att tillsammans med växterna få blomstra i vårvindarna. Det är nu det är som svårast att känna sig motiverad till alla måsten, och det är nu som så många människor tröttnar på sina rutiner.
Det är lätt att känna vilja att ge upp när praktiskt taget ingenting går som man först tänkt sig att det ska göra. Det är så otroligt lätt att tappa lusten till att kämpa när det känns som om orken inte längre finns där för att stanna och stå bakom när det känns jobbigt. Med skolans alla läxor, jobbets alla deadlines och andra individers pressande uppgifter kan det ibland bli alldeles för mycket. Vi kommer många till det där stadiet då bägaren rinner över och det inte längre riktigt känns som om någonting är värt att kämpa för. Vi vill ha något som förnyar det där trista vi bär på inombords även om det är svårt att komma på exakt vad som kan tänkas behövas för att göra det fullständigt.
Kanske är jag en av de där människorna. En av de som hela tiden behöver bygga på sina upplevelser för att känna sig glad och lyckad. Kanske krävs det lite mer för att en del ska finna den där orken, men att då vara villig att kämpa för orkens skull är en insats i sig. Jag vill inte stå och känna skuld i att jag förlorat en stor mängd dagar på ingenting. Jag vill komma att känna att jag gjorde det som jag själv bestämde mig för att klara av. Och när den där dagen kommer då man äntligen står i sin vita skrud med studentmössor vajande i sommarvärmen ska jag tänka på hur otroligt många gånger jag ville ge upp men aldrig gjorde det.
- Hanna Ignell, Mars 2011.