Under mitt skal.
Jag är ett jävla kaosbarn och jag står inte längre ut med att tituleras som sådan. Jag trivs med min personlighet men inte med mina handlingar. För ibland undviker jag att tänka.. Det känns liksom inte så viktigt förrän i efterhand.
Ikväll har jag tvättat ansiktet två gånger, för att en gång inte var tillräckligt. Jag tror jag försökte tvätta bort något slags skal för att också någonstans där under hitta min värdighet bevarad. Om jag lyckades vet jag inte. Det känns ärligt talat bara än mer förvirrande än det gjort tidigare.. Och jag vill inte ha det så, för jag vill bara ha mig själv tillbaka. Den tjejen som aldrig behövde oroa sig för vem hon var, vem hon tillhörde eller huruvida hennes drömmar skulle besannas. Den tjejen som bara levde för att hon kunde.