Om man inte tänker

 
 
Klockan är ett och i glipan mellan rullgardin och fönsterkarm letar sig ljuset in. Söndag. Sista dagen på veckan och inte ett dyft på "att göra"-listan. På golvet ligger två högar av kläder, och tätt intill andas tunga andetag mot min ryggtavla.
 
På söndagar sänds alla repriser, och så även vår. En repris av gårdagen och allt den innefattar. Ben som slingrat sig in i ett nät av någon annans. Händer fast beslutna att hålla andra händer och läppar enbart skapta för att kyssa tillbaka. Åtminstone är det så det känns idag.
 
Samma sak som igår, men med en extra känsla innästlad mellan det som nu är lakan och naken hud. Osäkerheten. Alla frågetecken som febrilt söker efter minsta lilla antydan om svar. Att aldrig veta vad som är nästa drag eller vad som väntar runt hörnet.
 
Delar en cigarett och delar med oss av varandra, Känslor, erfarenheter och aktioner. Kvar på glasbordet vittnar rester av lördagen och varenda liten komponent som utgör min säng har lämnat spår som inte går att förklara bort. Kudden luktar hår och mitt påslakan parfym. 
 
Och jag ler med ens när jag tänker på det. Kanske är tjusningen att det inte finns någon tjusning alls, och kanske är det precis vad som behövs en söndagmorgon man allra helst vill slippa spendera ensam. Att kunna göra det, kravlöst med någon annan, är inte alltid en självklarhet. Så tack för närheten; den är allt jag ber om. Allt jag behöver och vill ha från dig. (Det vi har är inget mer än bara det vi ser.)
1 kommentar
Leo

vill bara böla för att du är så bra, ok???

Svar: <3333 Bölar för att du är bra. Och fin. Och bra igen.
utanlikhet