Ta sig bort, bort, bort

 
På de mest otippade av platser träffade jag en man. En man som hade bott där jag bor, trampat i samma spår med en äldre generation av de jag en gång kände. Av alla saker man kan prata om så berättade jag att det enda jag måste göra för att bli tillfreds med mig själv är att ta mig därifrån. Gör jag inte det så har jag inte lyckats.
 
Man kan älska sin hemort. Man kan rätta sig efter andra och göra allt för att passa in, men man kan också vara upptagen med motsatsen. "Jag brukar säga att jag inte ens ska begravas där", sade han skrattande, och trots över tjugo år i åldersskillnad kände jag sådan samhörighet. "Det ska fan inte jag heller", sa jag. En bestämd nickning och ett fast handslag innan vi återgick till öldrickandet. Tänk att man kan känna så lika.
0 kommentarer