Som skrivandets förlossning

 
Det känns som att jag börjat få tillbaka lusten att skriva. Som om mina ord inte längre fastnar på samma sätt och som om det faktiskt är precis just det här som jag vill göra. Så länge jag inte gör det till något tvång så är det som om inspirationen flödar i enkla vardagsbestyr. Jag ser bokstäver under en vanlig torsdagsmorgon på trikken, och jag bygger meningar när jag duschar. 
 
Jag skriver inte längre vackert, utan bara om hur det verkligen känns. Jag lyfter fram smärta och små fragment av lycka, men med det följer inte längre några fina formuleringar. Det som skrivs känns mer äkta. Mer genuint och ärligt än det tidigare varit. Jag är precis där jag vill vara just nu, och vilka komponenter som krävs för att komma dit är drama i sin enkelhet. Mer än så vågar jag inte spekulera, i rädsla för att än en gång släcka elden som nu tagit fyr. Jag vet att jag kan skriva om jag inte anstränger mig, och det är så jävla viktigt för mig att veta det. Veta att jag har något som jag kan. Något som jag är bra på.
0 kommentarer