Rädsla och allt därtill
Den här veckan har varit tung. Smärta i lungorna värvat med den där ettriga saknaden som ohämmat gräver sig in under revbenen. Längtan efter de jag känt i hela mitt liv, såväl de som jag enbart jobbat med i månader. Saknad efter livsglädje, lusten att faktiskt resa sig upp på morgonen, eller att ens orka diska den flottiga stekpannan.
Jag har saknat mamma, jag har saknat pappa och jag har saknat mitt rum. Det rum som kanske inte ens kommer att vara mitt när jag är hemma igen. Jag har saknat hundens välkomnande viftande på svansen, och kattens medvetenhet om min närvaro såväl som frånvaro. Jag har känt mig ensam i en 160 centimeter bred säng. Suktat, gråtit och längtat efter människorna som inte längre delar min vardag.
Men det är okej. Jag är i ett nytt land och ska plötsligt klara mig utan stödhjul. Som att cykla för första gången eller att lära sig stå på egna ben. Jag har saknat min storebror som alltid tycks förstå mig. Saknat att ha rutiner jag känner till och jobb jag är bra på. Egentligen är jag nog en ganska trasig människa. Jag saknar svunna tider och de dagar som ännu inte inträffat. Men det är okej. Det är okej att sakna ibland, och på måndag är det en ny vecka. Ibland är det bara svårare än man vågar tro att faktiskt klara sig på egen hand. Jag har ju alltid varit den som "kan själv".