Utanlikhet

Det är något genuint med hemmafester. Något som aldrig blir det krogen innefattar. Man samlar ihop människor man kanske egentligen inte umgås med annars, och delar på saker man inte heller annars delar. Någon har en bandtröja, en annan klär sig i mjukisbyxor och någon är barbent.

 

Man håller djupa diskussioner om saker man inte ska prata om med alkohol i kroppen. Pratar feminism, fattigdom och invandringspolitik. Man delar en cigarett med tjejen man annars inte kommer överens med. Byter minnen från högstadiet, tokdansar till glömda melodier och får vänta alldeles för länge på toaletten. Någon är hungrig, en annan droppar av och en tredje klunkar ohämmat ur vinflaskan. Man delar saliv, närhet och glas med sina närmsta vänner. Skrattar högt åt veckans händelser och glädjs gemensamt åt att det är fredag. 

 

Musiken tystnar, skorna ligger huller om buller i hallen och någon har blivit för full. Man krafsar ned sina sista nödvändigheter i den lilla svarta väskan. Alla skrålar glatt på vägen till bussen, men efter timmarna tillsammans är inget riktigt likadant. Någon hinner inte med; måste prompt grovhångla intill köksbänken med killen denne kollat in hela kvällen. Sedan går vi ut för två timmars krogfylla på stället man inte ens vill vara på. Därefter samlas vi åter i den för trånga lägenheten. Någon har försvunnit och andra har fått följa med på vägen. Och sedan är det åter igång. 90-talsmusiken sitter kvar i väggarna och någon röker under köksfläkten.